Utan dina andetag.

Är det verkligen möjligt att älska någon man inte känner? Någon man aldrig talat med. Någon som inte kan ens namn. Någon som inte älskar en tillbaka. Hon var det.

Sophie Lauren var det. Hon var så kär så att det gjorde ont. Magen drog ihop sig när hon såg honom med henne. Hon hette Sandra Jakobsson och var hans kärlek. Hon var för perfekt. Sandra med sitt tjocka svarta hår, inbjudande läppar och modellkontrakt. Hon hatade henne för det. Ändå kunde Sophie inte låta bli att gråta för hur mycket hon önskade att hon var Sandra. Hon önskade det så innerligt. När hon såg dem kyssas, när de höll i handen och till och med när hon snörpte ihop munnen för att han sagt något hon ogillat, önskade hon att hon var henne.


Hon hade drömt om honom varje natt sedan 764 dagar tillbaka. Hon drömde att hon var den som fick rufsa till hans hår och att han var den som åt varje smula av den kaka hon bakat.


I början hade hon haft hopp. Hopp om att det en dag skulle bli dem två. Hon var aldrig riktigt säker på ifall den signal hon fick när deras blickar möttes i korridoren var imaginära eller inte.


När hon åt bokstavskex stavade hon till hans namn. Jacob Törnblom skrev hon när ingen såg.


När hon låg på rygg och gräset och skådade upp mot himlen funderade hon över ifall han var katt eller hund människa. Kanske ingetdera.


När hon läste i tidningar och fann namnet Jacob som hade hon för vana att klippa ut namnet och lägga i en blommig ask som hon sedan la under sin kudde.


När hon gick över övergångstället vid skolan funderade hon över ifall han var typen som springer snabbt över vägen eller trycker på knappen och väntar tills det blir grönt.


Ingen kände till hennes hemlighet. Den var väl bevarad. Den enda som visste var hennes vita kanin Fifi. Sophie kunde helt enkelt inte tala om det för någon. Ingen skulle förstå.


Det var inte det att hon inte hade andra pojkar att välja på. Tvärtom. Men det fanns bara en pojke hon ville le mot som ingen annan och han tillbaka.


Hon hade börjat i hans skola. När hon såg honom den där dagen för 764 dagar sen hade allt liksom suddats ut. Se den dagen hade hon gått omkring med en stor sten till hjärta. Vissa dagar var bra. De dagar hon varken såg honom eller hörde någon uttala hans namn. De dagarna var ovanliga.


Alla visste vem han var. Alla hennes vänner visste allt om honom. De visste vart han bodde, vad han gjorde på fritiden och allt om hans och Sandras kärlek. Fast de var inte kära i honom som hon var. Det visste hon. De var kära i honom precis som att de var kära i Brad Pitt.


En solig måndag tio dagar före skolavslutningen berättade Mimmi att Tindra hade sagt att Sandra berättat för Tom att Jacob Törnblom skulle fara utomlands ett år. Ett helt år.


Det var som om någonting gick sönder inom henne.


Hon låg i sin säng och tittade upp i taket i nio dagar. Hennes kropp domnade bort och hennes enda tanken var "Tänk inte!"


En onsdags morgon nio dagar efter nyheten gick hon fram till hans skåp. Skolan hade öppnat alldeles för dagen och korridorerna var tomma. Hon sköt in en lapp i öppningen.   


På lappen stod det - "Jag trodde en gång i tiden att det skulle bli vi två. Tänk en sådan fånig dröm. En sådan fånig dröm att drömma varje natt tills du försvinner. Kanske är det lika bra så. Från den som älskat dig så länge så att hon tappat räkningen.".


Sen gick hon hem och grät tills hon inte kunde gråta längre.


Hon gick tidigt hemifrån dagen därpå för att tömma sitt skåp. Solen sken och en lättnads känsla hade spritt sig i kroppen. Det var över.


I skåpet hade någon skjutit in en lapp. Hon tog upp den och läste.

" Jag sökte din blick i korridorerna i vad som kändes som en evighet. Men det var förgäves. Jag antar att du aldrig känt som jag känt. Nu far jag iväg utomlands så jag kan lätta mig hjärta utan att skämmas, antar jag.  Och kanske vi aldrig ses mer. Vem vet. Men vet du, jag kommer aldrig sluta älska dig. Jacob. Ps. Snälla, berätta inte för någon om lappen."


Hon följde honom med blicken när han gick ut genom skolans portar i mängden av alla andra. Han höll Sandra Jakobsson i handen och log hela tiden.


Och sen såg hon honom aldrig mer.

violette.


tre - en följetong i tre delar. del tre.

Väl på jobbet går hon tyst. Händerna darrar och hon får inget gjort. Innan hon går hem ringer hon en vän. De möts upp och går hem till henne. Väl hemma berättar hon, de dricker te och kramas. De sitter tysta. När han sitter nära känner hon sig trygg. Inga ord behövs. Till slut måste han gå. Klockan är strax före ett när han går. Hon känner sig trygg när han kramar henne och säger hejdå. Hon känner sig trygg när hon borstar sina tänder och och sätter på sig sitt nattlinnet. Hon känner sig trygg ända tills hon hör någon skrapa mot dörren. Naglar som klöser så hårt att de ger märken i trät. Naglar som blöder av smärta. Blod som rinner ner för dörren. Hon kan höra hur det droppar. Hon går sakta ut i hallen. Hon är för rädd för att gå fram till dörren. Hon står där och väntar på att han ska komma. Klösandet slutar. Hennes ben ger vika och hon sätter sig ner utan att blicken från dörren på hela natten. Hela hon skakar. Hennes ögon är röda och uppspärrade. Läpparna är särade och kippar efter andan. Hon andas knappt. Till slut orkar hon inte längre. Hon öppnar dörren går ut. Allt blir svart. Svart som natten. Svart som katten.

violette.

tre - en följetong i tre delar. del två.

Hon försökte intala sig själv att det var i hennes huvud hela vägen bort till sin säng. På morgonen vaknade hon alldeles för sent. Hon drog på sig rena kläder och tog ett äpple utan en tanke på gårdagen. Det var inte förräns hon stod i tapphuset låsandes sin dörr det slog henne. Hjärtat ökade genast takten. Det var svårt att dra ut nyckel ur låset med en så darrande hand. Hon rusade in i hissen. När den började rörasig andades hon ut. Då hissen åkte förbi den närmaste våningen innann sig paniken. Där stod en man. Tryckt mor glasfönstret som skilde hissen och trapphuset. Han stod tryckt mot rutan och tittade på henne. Sen började han springa. Samma sak hände vi nästa våning. Och nästa. "Vad kommer att hända när hon kommer ner? Vad kommer han göra med mig?" hann hon tänka. Hennes enda hopp var att vara snabbare än honom ut. Ut genom hissen och porten och på gatan kommer det finnas folk. När hissen stannade syns mannen inte till. Hon rusar ut genom porten. På gatan är så pass mycket folk att hon vågar stanna. Hon vänder sig om. Hon är fast besluten att se honom. Hon väntar på att han ska komma ut genom porten. Men han kommer inte. Hon står där länge. Det är inte förräns hon höjer blicken från porten och tittar upp som hon ser honom. I det stora fönstret ovanför porten står han med ansiktet tryckt mot rutan. Rakt på henne tittar han. Hans blick bränner i ryggen när hon börjar gå. Hon är hela tiden rädd att han ska komma och ta tag  i henne. I mängden av folk ser hon hans ansikte i varje förbipasserande.

Forsättning kommer.

violette.

två - en följetong i tre delar. del ett.

0469


Sandra
skrev för en tid sen om det som inspirerat mig när jag skrev den här.

Solen hade för länge sedan gått ner. De höga klackarna klapprade mot trottoaren. Skuggorna låg täta och allt var tyst förutom hennes högt ljudande fotsteg. Det blåste lätt och det prasslade i träden. Hon ryckte till vid varje ljud. Hon hade alldeles för ofta läst om kvinnor som blivit förföljda och sedan våldatagna eller dödade när de gick ensamma i nattens mörker. Hon frös i den tunna koftan och drog den tätare omkring sig. Hennes hjärta for upp i halsgropen då hon hörde fotsteg bakom sig. Hon ökade takten. Det verkade även personen bakom henne göra. Hon försökte säga till sig själv att ljuden hon hörde var inbillining. Det var inte långt kvar till hennes hus och när hon kom runt hörnet och såg porten rusade hon fram till borten utan att bry sig om de värkande klackarna. Hon sprang snabbt in i hissen och tryckte på fjärde våningen med ett darrande finger. Hon hann precis se hur någon öppnade porten då hissen sakta började åka uppåt. Hissen hade glasfönster mot trapporna och hon var hela tiden rädd att se någon genom fönstret. Hennes tänder skallrade, händerna darrade och benen ville ge vika för henne. När hissen stannat sprang hon fram till dörren. Hjärtat kändes som det skulle sprängas. Hon låste upp de tre låsen och hann in utan att tagit ett andetag. Hon låste dörren från insidan och sjönk ner på hallgolvet. Hon tryckte örat mot dörre. Där ute hörde hon ljudet av springande fotsteg komma närmare. Med darrande fingrar drog hon av sig skorna. Hon reste sig upp för att titta ut genom titthålet. Trapphuset låg tomt och mörkt men hon var inte säker på om de flåsande andetag hon hörde var i hennes huvud eller på riktigt.

Forsättning kommer.

violette.

ett.

Min första novell här på bloggen. Det kanske förvånar er men också min först novell jag någonsin skrivit. Förhoppningsvis inte den bästa jag kommer skriva eller har skrivit.

image2


Varje dag då han drack sitt kaffe såg han henne. Hon hade en ljusbrun cockerspeniel i ett koppel som hon varje eftermiddag efter tre rastade i parken nedanför hans hus. Han hade en perfekt vy för att kunna se varje steg hon tog. Hon gick samma runda varje dag - från den lilla lekparken, runt dammen och sen bort. Hennes hår låg alltid lika perfekt, i mörka lockar ut med ryggen och nu sen vintern kommit, tidig som den var i år, prydde en röd mössa hennes huvud. Hon måste köpt den i ett set tillsammans med de lika röda halsduken och vantarna brukade han tänka.
Fast han hade sett henne varje dag i 724 dagar hade han ingen aning om vad hon hette. Inte heller hur hennes ansikte såg ut. Från sitt  fönster kunde han inte se ifall hon hade buskiga ögonbryn, stor näsa eller fylliga läppar.
I hans fantasi hade hon en uppåtnäsa, stora blåa ögon och fräknar.  I hans fantasi gick de också hand i hand tillsammans med cokerspanieln, som i hans fantasi hette chuck, varje dag från lekparken, runt dammen och vidare utan att kunna ta blickarna ifrån varann.
I hans fantasi hade de lärt känna varann en regning torsdag då hon halkat i en vattenpöl. Den röda kappan hade blivit lika våt som vattnet i dammen och antagligen lika smutsig som hunden chuck. Han hade hjälp henne upp, håller ett paraply över hennes vattendrypande huvud och tillsammans hade de gått hem till honom. De hade druckit kaffe och skrattat tills solen gått ner för längesen. I hans fantasi var de efter den dagen oskiljaktligt kära i varann.

En dag hade bussen gått för sent, tunnelbanan stått stilla och han var försenad till sitt kaffe. Tanken på att missa henne var outhärdlig. Han sprang för att hinna in, uppför trapporna, in i köket och fram till fönstret för att som vanligt iaktta varje steg hon tog.
Men han var inte snabb nog. När han kom runt hörnet på huset stod hon där i den röda kappan vid lekplatsen. Men något skiljde sig från de 724 tidigare dagarna. Brevid henne gick en pojke. En man egentligen. En spenstig man med mörk jacka chokladfärgat hår. De höll varann i handen och kunde inte från lekparken, runt dammen och vidare ta blickarna ifrån varann.

violette.

violette.

image1


Låt oss kalla mig violette. Jag har egentligen ett väldigt svenskt namn. Precis som mina föräldrar, syskon och hund. Jag wannabe fotograf och likaså författare. Jag hör ofta att jag pratar gammaldags och skriver som en bok.  det var kort och alldeles lagom. en novell inom snar framtid kommer. Jag måste dessutom tillägga vilken fin färg lila är.blinkblink

violette.

Om

Min profilbild

RSS 2.0