Utan dina andetag.
Är det verkligen möjligt att älska någon man inte känner? Någon man aldrig talat med. Någon som inte kan ens namn. Någon som inte älskar en tillbaka. Hon var det.
Sophie Lauren var det. Hon var så kär så att det gjorde ont. Magen drog ihop sig när hon såg honom med henne. Hon hette Sandra Jakobsson och var hans kärlek. Hon var för perfekt. Sandra med sitt tjocka svarta hår, inbjudande läppar och modellkontrakt. Hon hatade henne för det. Ändå kunde Sophie inte låta bli att gråta för hur mycket hon önskade att hon var Sandra. Hon önskade det så innerligt. När hon såg dem kyssas, när de höll i handen och till och med när hon snörpte ihop munnen för att han sagt något hon ogillat, önskade hon att hon var henne.
Hon hade drömt om honom varje natt sedan 764 dagar tillbaka. Hon drömde att hon var den som fick rufsa till hans hår och att han var den som åt varje smula av den kaka hon bakat.
I början hade hon haft hopp. Hopp om att det en dag skulle bli dem två. Hon var aldrig riktigt säker på ifall den signal hon fick när deras blickar möttes i korridoren var imaginära eller inte.
När hon åt bokstavskex stavade hon till hans namn. Jacob Törnblom skrev hon när ingen såg.
När hon låg på rygg och gräset och skådade upp mot himlen funderade hon över ifall han var katt eller hund människa. Kanske ingetdera.
När hon läste i tidningar och fann namnet Jacob som hade hon för vana att klippa ut namnet och lägga i en blommig ask som hon sedan la under sin kudde.
När hon gick över övergångstället vid skolan funderade hon över ifall han var typen som springer snabbt över vägen eller trycker på knappen och väntar tills det blir grönt.
Ingen kände till hennes hemlighet. Den var väl bevarad. Den enda som visste var hennes vita kanin Fifi. Sophie kunde helt enkelt inte tala om det för någon. Ingen skulle förstå.
Det var inte det att hon inte hade andra pojkar att välja på. Tvärtom. Men det fanns bara en pojke hon ville le mot som ingen annan och han tillbaka.
Hon hade börjat i hans skola. När hon såg honom den där dagen för 764 dagar sen hade allt liksom suddats ut. Se den dagen hade hon gått omkring med en stor sten till hjärta. Vissa dagar var bra. De dagar hon varken såg honom eller hörde någon uttala hans namn. De dagarna var ovanliga.
Alla visste vem han var. Alla hennes vänner visste allt om honom. De visste vart han bodde, vad han gjorde på fritiden och allt om hans och Sandras kärlek. Fast de var inte kära i honom som hon var. Det visste hon. De var kära i honom precis som att de var kära i Brad Pitt.
En solig måndag tio dagar före skolavslutningen berättade Mimmi att Tindra hade sagt att Sandra berättat för Tom att Jacob Törnblom skulle fara utomlands ett år. Ett helt år.
Det var som om någonting gick sönder inom henne.
Hon låg i sin säng och tittade upp i taket i nio dagar. Hennes kropp domnade bort och hennes enda tanken var "Tänk inte!"
En onsdags morgon nio dagar efter nyheten gick hon fram till hans skåp. Skolan hade öppnat alldeles för dagen och korridorerna var tomma. Hon sköt in en lapp i öppningen.
På lappen stod det - "Jag trodde en gång i tiden att det skulle bli vi två. Tänk en sådan fånig dröm. En sådan fånig dröm att drömma varje natt tills du försvinner. Kanske är det lika bra så. Från den som älskat dig så länge så att hon tappat räkningen.".
Sen gick hon hem och grät tills hon inte kunde gråta längre.
Hon gick tidigt hemifrån dagen därpå för att tömma sitt skåp. Solen sken och en lättnads känsla hade spritt sig i kroppen. Det var över.
I skåpet hade någon skjutit in en lapp. Hon tog upp den och läste.
" Jag sökte din blick i korridorerna i vad som kändes som en evighet. Men det var förgäves. Jag antar att du aldrig känt som jag känt. Nu far jag iväg utomlands så jag kan lätta mig hjärta utan att skämmas, antar jag. Och kanske vi aldrig ses mer. Vem vet. Men vet du, jag kommer aldrig sluta älska dig. Jacob. Ps. Snälla, berätta inte för någon om lappen."
Hon följde honom med blicken när han gick ut genom skolans portar i mängden av alla andra. Han höll Sandra Jakobsson i handen och log hela tiden.
Och sen såg hon honom aldrig mer.
violette.
ett.
Min första novell här på bloggen. Det kanske förvånar er men också min först novell jag någonsin skrivit. Förhoppningsvis inte den bästa jag kommer skriva eller har skrivit.
Varje dag då han drack sitt kaffe såg han henne. Hon hade en ljusbrun cockerspeniel i ett koppel som hon varje eftermiddag efter tre rastade i parken nedanför hans hus. Han hade en perfekt vy för att kunna se varje steg hon tog. Hon gick samma runda varje dag - från den lilla lekparken, runt dammen och sen bort. Hennes hår låg alltid lika perfekt, i mörka lockar ut med ryggen och nu sen vintern kommit, tidig som den var i år, prydde en röd mössa hennes huvud. Hon måste köpt den i ett set tillsammans med de lika röda halsduken och vantarna brukade han tänka.
Fast han hade sett henne varje dag i 724 dagar hade han ingen aning om vad hon hette. Inte heller hur hennes ansikte såg ut. Från sitt fönster kunde han inte se ifall hon hade buskiga ögonbryn, stor näsa eller fylliga läppar.
I hans fantasi hade hon en uppåtnäsa, stora blåa ögon och fräknar. I hans fantasi gick de också hand i hand tillsammans med cokerspanieln, som i hans fantasi hette chuck, varje dag från lekparken, runt dammen och vidare utan att kunna ta blickarna ifrån varann.
I hans fantasi hade de lärt känna varann en regning torsdag då hon halkat i en vattenpöl. Den röda kappan hade blivit lika våt som vattnet i dammen och antagligen lika smutsig som hunden chuck. Han hade hjälp henne upp, håller ett paraply över hennes vattendrypande huvud och tillsammans hade de gått hem till honom. De hade druckit kaffe och skrattat tills solen gått ner för längesen. I hans fantasi var de efter den dagen oskiljaktligt kära i varann.
En dag hade bussen gått för sent, tunnelbanan stått stilla och han var försenad till sitt kaffe. Tanken på att missa henne var outhärdlig. Han sprang för att hinna in, uppför trapporna, in i köket och fram till fönstret för att som vanligt iaktta varje steg hon tog.
Men han var inte snabb nog. När han kom runt hörnet på huset stod hon där i den röda kappan vid lekplatsen. Men något skiljde sig från de 724 tidigare dagarna. Brevid henne gick en pojke. En man egentligen. En spenstig man med mörk jacka chokladfärgat hår. De höll varann i handen och kunde inte från lekparken, runt dammen och vidare ta blickarna ifrån varann.
violette.
